Solen går upp bakom kyrkan. Halvdunkel morgon i allt för varm senhöst. Och jag parkerar min ettåring på altanen. Han blundar. Sover så rofyllt som bara små barn kan göra.
För ett år sedan kom han. Jag kallade honom Eskil Erövraren. Och erövrat har han gjort.
Han har erövrat våra hjärtan. Han har erövrat våra mobiltelefoner. Han har erövrat russinpaketen. Han har erövrat köksskåpen. Och han gör allt i sin makt att erövra kylskåpet också. Men där har vi satt stopp.
Året har gått fort. För ett år sedan så var han miniliten och maxisöt. Mitt första minne av Eskil kommer alltid vara när jag försiktigt satte mitt finger på hans näsa när han sov. Och han skrek. Rakt ut. Nu är han ett år. Med en ettåring i huset är det aldrig tråkigt. Om det inte är kompostpåsar som ska sorteras på golvet så är det klädskåp som ettåringen hjälper(stjälper?) till med. Eller att det ska ut och gås med vagn klockan 08 på morgonen. I årets hittils vackraste soluppgång. Jag upprepar. Livet med en ettåring är aldrig tråkigt.
Kommentarer